Det har nu gått lite drygt ett halvår sedan min mamma gick bort och det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Den största sorgen har lagt sig, men det kommer fortfarande stunder då jag saknar henne enormt och då jag inte kan hålla tårarna borta. Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig mer kommer att få prata med henne. Jag är glad att jag har min pappa, mina bröder och resten av familjen, ni är guld värda allihop!!!
Var hos doktorn och mycket riktigt hade trumhinnan brustit. Han ville egentligen ge mig en dos med antibiotika, men eftersom jag själv helst inte ville så var det ok så länge jag höll mig hemma från jobbet idag och imorgon. Så då gör jag snällt så! Blir så nedsatt i immunförsvaret av antibiotika och jag har ingen lust att åka på allt som går på jobbet. Så håll nu tummarna för att jag tog rätt beslut!
Har ett par utmaningar på lager och några idéer till kort, men först ska jag lägga mig och vila en stund. Så länge får ni njuta av kortet i inlägget från tidigare idag. Verkar förresten vara mycket uppskattat att jag berättar vilka promarkers jag färglagt med, så det fortsätter jag med ett tag till.
Var rädda om varandra!
kram Annika
Nu finns vi på facebook....
11 år sedan
3 kommentarer:
Hej!
Vet precis hur det kan kännas när någon nära rycks bort. Min pappa omkom i en olycka förra sommaren och det värsta är helt klart som du skriver att man ALDRIG mer kommer att kunna prata med eller visa honom saker.
Det gäller att ta vara på livet och njuta av varje dag!
Hoppas att du blir bättre snart!
Kram Emelie
Jag känner så med dig,tror aldrig att saknaden går över,
Kram !
Lämnar en kram, kan bara ana din saknad... Hoppas ditt öra är bättre. KRAMAR OM HÅRT Å LÄNGE
Skicka en kommentar